Nyss kommit in från en underbar ridtur...........not.

Jag orkar inte med den här kylan, det går ju knappt att andas ute, jag tror att jag bryter i hop  .

Lyssna gärna medan ni läser inlägget nedan!

......på en ung tjej's blogg i dag, där hon förbannade alla kroppsideal bland svenska tjejer, hur man ska se ut och hur man inte ska se ut. Hon var jätteförbannad på alla ytliga människor som uttrycker vad som är fult och osmakligt, och hon var jävligt less över synen på överviktiga...

Jag känner likadant, jag är spy-less på människor som säger att dom äcklas av en tjockis som går lättklädd eller blir illamående av att se en tjockis äta en hamburgare......typ.

Hur många gånger hör man inte; - Men fy fan, titta så hon eller han ser ut.........

eller; -Ser ni magen som hänger över, fan va äckligt...................

eller; - Hur fan kan man se ut på det där viset...........

Kan inte alla människor få vara precis som de vill? Lika osmakligt är det ju när det sägs hur jävla sjukligt det ser ut, när någon är "för smal".

Nä, fy fan, hur i hela friden kan man må så illa över en annan människa? När det gäller fetma eller undernäring finns bara ett problem, tycker jag, och det är hälsan! Jag skiter fullständigt i hur folk ser ut ur ett visuellt perspektiv, jag tycker att det är starkt och härligt att se folk som törs visa sig själva fastän magen hänger över byxlinningen, eller om någon har en udda stil! Själv trivs jag inte med övervikt eller undervikt (tror jag, har nog aldrig provat det sistnämnda), men om jag bryr mig om mina kilon så gör jag ju det för mig själv, inte för att inte äckla någon annan.........

Det kan fan inte vara enkelt att vara ung i dag, då man måste se ut på ett speciellt sätt för att folk ska respektera dig! Tjejer är mest elaka, upplever jag, iaf då det gäller att dissa andra tjejer. Dålig självkänsla, det måste bara bero på det. Det är ju inte bra om någon ser för bra ut heller, då måste ju den stackaren få fan för det.......usch. Jag ljuger inte då jag säger att jag aldrig haft detta "för mig", jag har väldigt vackra vänner, några tjocka och någon jättesmal, och jag har aldrig stört mig på deras anleten! Nä, alla jävla fördömare, skaffa er värdefulla liv utan att racka eller må dåligt över andra, det finns andra allvarligare problem i världen att bry sig om! Jag är jätterädd att mina barn ska växa upp och känna att de inte duger, oavsett hur de ser ut.  

I dag har jag ridit Birger! Ridit på riktigt alltså, inte hängt över, suttit på, eller åkt ett par steg medan Matte hållit hästen i grimman.........pinsamt men sant:) Shit va feg jag blivit på hästryggen.......speciellt när man inte vet om hästarna är ridna, och vilat länge........ Hittade en fin promenadhäst på nätet häromdagen, 13 år, lugn och snäll samt trafiksäker......en sån hade jag inte haft några problem med! Men, när jag har en ung och fräsch egen liten häst och inte vet egentligen hur intresserad jag är längre, speciellt av ridning på hobbynivå, då skulle jag aldrig kunna tänka mig att dra på mig något nytt:)

Så det var bara att skärpa sig, intala sig själv och ge sig själv en spark i arslet, att nu var det dags att på allvar rida in pållen i hagen.......

Jag sadlade alltså på den lille knubbisen och satte mig upp, i förd kusk- hjälmen.....och vips förflyttades jag i tanken, tillbaka till elvaårsåldern och Morning Star(också kallad Köttbullen), min favorit på Skuleskogens ryttargård! En underbart söt korsningsponny(nordis/new forrest), som jag drömde om att få äga själv........ Han var en lat och överviktig liten tjurskalle som lyckades få av mig från ryggen ett antal gånger då han bockade och sparkade bakut, och ändå så tyckte jag att han var bäst i världen! När man var yngre så gjorde det inte så mycket att man ramlade av, det var glömt i samma veva som luften i lungorna kom tillbaka eller skadorna börjat läka:) Nu känner jag mig väldigt ömtålig och är rädd för att åka i backen........jag har blivit en jäkla kyckling, helt enkelt!

Birger tyckte att det var skumt och tungt att bära omkring på tjocka jag, och i bland "krullade" han i hop sig så att det kändes som om han laddade för att göra sig av med mig.........jag kände mig som en nybörjare i sadeln.....typ. Allt gick ändå bra och jag red väl ca 1 1/2 kilometer, mest i skritt och bara ett fåtal travsteg. Det var skitkul (så här i efterhand) och nu ska jag se till att rida in den lille ponnyliknande travaren på riktigt! Ett par gånger i sadeln så är man väl tillbaka.....hoppas jag:) Morning star is alive!:0)

Inte var det många som trodde att "vår" krigare Copiad skulle vinna över "jänkarnas" Pine Chip..............

VARENNE!!!! Enligt mitt tycke är han världens bäste häst genom tiderna:)

Denna travtränade häst var 9 år då hopp och dressyr- träningen påbörjades!