Den här var, som hos många andra, självklar på begravningen.

I kväll är det precis fyra år sedan jag pratade med pappa för sista gången. Jag ringde honom inför julafton, för att försäkra mig om att han skulle ställa bilen på motorvärmare när han kom. Anledningen till att det var så viktigt med en riktigt varm bil var att jag köpt en fågel, en undulat, till honom för sällskaps skull. Han var mer ensam än någonsin sen hans älskade hund, Petter, somnat in vid 15 års ålder några månader tidigare. Den lille pippin var blå, och påminde en del om Fabian, mammas snackande undulat, som fanns hos oss under många år. Katterna ville inget annat än att sätta klorna i den lille krabaten, så den stackaren fick sitta instängd i sin bur i Alexanders rum.... Han var ju liksom en överraskning, så det fanns inget att välja på. Nu fick han dock aldrig träffa sin tilltänkte husse, och pappa hann aldrig få reda på att det satt en blå liten fågel och väntade på honom.