...hittade den här filmen på youtube, vad finns det för folk som släpper ut såna här bakom en häst. Tur att pållen verkar dö- snäll, vilket jävla liv, och försöker dom att jaga fåglar också eller? Ja, man blir ju full i skratt....:)

Jag är ledig i dag och i morgon, skönt:) Tråkigt att fin- vädret inte höll i sig bara....

Mina barndomsvänner Jessika och Annika startade deras Croco Beew på Dannero i går och han kom 2:a, jättekul! Grattis! Denna häst har dom haft ett sånt arbete med så det känns extra bra då han gör bra i från sig:) Orkade inte mocka i morse, behövde ett antal kaffe- koppar för att kvickna till, så det är väl tänkt att jag ska gå ut och ta itu med det nu:)

Vi hörs!

Kan inte sluta tänka på Johanna's kloka ord "Var inte så rädd för döden att man inte vågar leva". De är så jäkla rätt, men tyvärr svåra att "leva upp till" i bland:) Tänker på hur de sista åren varit, olyckor och dödsfall samt andra otrevliga incidenter har passerat. Först hittar jag pappa död på hallgolvet vid en ålder av 55, visserligen hjärtsjuk sen 3 år tidigare men ändå chockartat. Sen dör Mattes pappa vid 67 års ålder, på sjukhuset efter en "vanlig" bypass- operation, några månader efter. Vi mister sen vår 9- årige retriever som följd av en attack av en annan hund. Lindas galne häst Rasken slår sig fri vid körning och orsakar tumult på Bergsåker och vårt "bestämda" sto lever rövare och lyckas t o m knäcka tryckvagnen, innan vi bestämmer oss för att ge upp....vi hade änglavakt så många gånger när det gällde henne. Som den gången då hon sparkade mig i backen när jag tog ut henne i hagen.... min arm såg ut som Karl- Alfreds och på akuten så var dom övertygade om att det skulle krylla av frakturer och det visade sig att jag "bara" hade inre blödningar och skadad muskel. Någon måste ha varit med mig, ska inte gå så bra när man flyger i backen t o m. Samma sak med Linda när hon blir sparkad mot ansiktet medan hon pratar med mig i telefonen, "bara" tänderna ryker......helt sjukt. Min pojke Alexander, grymt duktig på crossåkning, tävlande och med en enorm balans, kraschar vid ett trippelhopp och ådrar sig enligt läkaren samma skada som en fallskärmshoppare när dennes skärm inte löser ut i tid, opereras i foten flera timmar och vi får veta att han aldrig kommer att bli återställd.... Cross- tävlandet är över men vi är så enormt lyckliga att det inte gick värre, en deformerad fot och i hoptryckt rygg går ändå att leva med.

Sen dör min systers unge sambo i sängen bredvid henne och hon försöker förtvivlat att få i gång honom men det är för sent...snacka om chockartat!

Senast i raden av otäcka händelser är ju då vi hittade kvinnan nere på träningsslingan för tre veckor sen, vi hade inte lärt känna henne men det var nog den jävligaste chock vi fått, jag tror inte att någon som inte varit med om det själv förstår hur obehagligt det känns efter en sån grej.....

Som sagt, jag börjar bli alldeles nojjig av allt som hänt på slutet och undrar om det är meningen att jag/ vi ska lära oss något av allt detta? Jag är vanligtvis inte typen som grubblar så mycket men nu känner jag att allt blivit lite väl mycket.....

Det är så trist att känna att man på något vis blivit fegare för livet självt, att man ska känna annorlunda inför sin passion i livet, hästarna, men jag kan inte hjälpa det och för Matte känns den biten ännu jävligare. Jag tror att det beror på att han hållit på så kort tid och inte har lika många roliga och odramatiska händelser i minnet som jag.

Och Bigge då, hur har han nu skött sig? Jo, han var snäll i går men jag tänker inhandla en ny svansgaffel, som en till säkerhetsåtgärd:)