Här har det varit en händelserik tid, både roliga och extremt tråkiga saker har passerat. Min systers sambo avled tragiskt hemma, bredvid henne i sängen... Jag tänker på dig hela tiden, syrran, och jag är så enormt ledsen för din skull då jag vet hur mycket du och Magnus betydde för varandra. Det är så tragiskt när så unga människor går bort, överhuvudtaget, men extra hemskt känns det förståss när det är någon i ens närhet. Efter en kanon-rolig helg nere i Stockholm med trevligt sällskap på Elitloppet så kom detta som en bomb, och det känns helt plötsligt överflödigt med nöjen och fest... Man minns och associerar det med sina egna upplevelser, i mitt fall då jag hittade pappa död i hallen på julaftonsförmiddagen, 55 år gammal. Då jag är halvsyster med mina syskon var jag således min pappas enda nära anhörig eftersom han levde ensam i sin lilla lägenhet i Bjästa. De sista åren kom han alltid till mig för att fira högtider och han var alltid morgonpigg och punktlig. Just därför åkte jag ner till honom när han inte dök upp i tid, och då låg han där. Eftersom det var jul så behagade inte likbilen att dyka upp förrän efter fem timmar, så jag hann ju ta ett långt farväl om man säger så. Jag minns att det var så tyst i lägenheten under den tiden att väggklockans tickande framstod som oväsen. Har alltid tyckt att det var så roligt med så unga föräldrar, men det är inte någon garanti för att tiden tillsammans ska bli lång. Det här var ju julen -05 så det har ju gått ett par år, och det är väl inte samma sak som att vakna med sin sambo död i sängen, men jag kan förstå en del av din smärta och jag önskar att jag skulle kunna säga att den snart går över. Jag älskar dig, Alexandra, måste bara säga det genom skrift också!